I dag vispade jag potatismos med den elvisp som varit min hela mitt vuxna liv. Jag köpte den för egna pengar på Halpa halli i Jakobstad när jag hade mellanår där efter studenten och tog elvispen med mig till Åbo för att studera. Sedan dess har den hängt med.

Och det slog mig i dag att ganska få saker har hängt med så länge. Det är ju till och med ganska få människor som har gjort det. Men elvispen är still going so strong.

Den har bott i mitt första egna hem i Åbo och i mitt och Fredriks första gemensamma där. Sedan kom vispen med oss till Nykarleby och till Vasa och till tre olika hem i Helsingfors och nu är den här. Elvispen bebor sedan snart sex år tillbaka sitt åttonde hem och vispar som om det fortfarande var 2003.

Det känns onekligen fint att vissa saker finns kvar och består när så mycket är så kortvarigt och ombytligt.