Och så kom kvällen när jag för första gången spelade darts med min son. Sedan typ en månad tillbaka äger han en dartstavla. Han har spelat massor. Med kompisar och med Fredrik, men aldrig med mig. Han ser mig inte som ett värdigt motstånd.

I dag möttes vi med pilarna. Och jag vann honom. Lätt. Överlägset.

Han tittade på mig på ett nytt sätt efteråt. Med lite beundran och stolthet. Och eftersom jag har suktat efter hans bekräftelse sedan han var typ två så frågade jag. Förstås.

-Var jag bättre än du trodde?

-Jo.

-Är jag kanske den bästa du har spelat mot?

-Jo. Faktiskt.

Det må vara ett litet steg för mänskligheten, men för mig är det stort. Han älskar mig, men han är sällan imponerad av mig. Han imponeras ju mest av spelöga, skott och målvaktsräddningar och där väger jag löjligt lätt. Han imponeras inte alls av att jag är bättre än de flesta på att analysera noveller och insändare, så jag har liksom inte så mycket att komma med.

Ikväll kom jag med något nytt. Jag var inte direkt dålig på darts. Och han var stolt över mig.

Den människan älskar jag.