I november besökte jag Bryssel med en ljuvlig grupp studerande och två ljuvliga kollegor. Under en knapp vecka fick vi besöka många av EU:s institutioner och jag lärde mig massor.

En höjdpunkt var besöket på Natos högkvarter. Där fick vi lyssna till en av de allra bästa talare och berättare jag hört i hela mitt liv, en man som presenterade Natos verksamhet och svarade på studerandenas smarta frågor. På honom hade jag kunnat lyssna i timmar.

Trots hans retoriska skicklighet var det allra bästa med besöket nog den trygghet han lyckades förmedla. Efter vårt besök kände jag mig tryggare och mindre världspolitiskt orolig.

Men det byggde fötstås på dåläget och på att vi medlemsländer kunde räkna med och lita på varandra. Och redan där och då visste vi ju att kartan kanske skulle målas om när USA fick en ny president. I värsta fall rejält.

Nu är i värsta fall.

Jag har sett gårdagens ”samtal” mellan Ulrainas och USA:s presidenter en gång. Jag vill inte se det igen. Jag klarar nämligen inte av att se på när en människa förnedrar en annan människa och det var det jag såg i går. Att det finns människor som försvarar och rentav applåderar det som hände övergår mitt förstånd. Jag tycker det var en fullständigt vidrig uppvisning.

Så i dag var jag lite matt redan från början. Utspel som gårkvällens kan göra det med en. I vanliga fall har jag min andakt först på kvällen, men i dag behövde två andakter. Så redan på morgonen öppnade jag min andaktsbok av eviga favoriten Tomas Sjödin. Sa åt Fredrik att andakten knappast är skräddarsydd, men att den får ge vad den kan.

Och andakten gav.

Den inleddes med ett bibelord ur 2 Timoteusbrev skrivet av Paulus, i The Message-översättning. Så här: Vid de inledande åtalen i rätten fick jag inte stöd av någon. Alla stack som skrämda harar. Det gör inget – Mästaren stod mig bi och hjälpte mig att förklara budskapet klart och tydligt för folk som aldrig hört det förr. Det var som att ryckas ur vargens käftar! Gud tar hand om mig; jag är trygg hos honom i himmelriket.

Andakten gav. Också resten av den, för Sjödin talar min tros språk bättre än kanske någon annan. Det var märkligt lätt att hitta en koppling och det var märkligt lätt att hitta en tröst.

Galna, galna värld. Tänk att få tro att den inte är övergiven. Tänk att få tro att vi är omhändertagna.