Tänk att få sluta en rätt kall februaritisdag med en liten hand i sin egen och de här orden:

-Mamma, jag känner att du är en sådan som jag kan prata om allt med.

Då kan jag säga att min själ mår rätt bra. Då gör det faktiskt ingenting att den här dagen innehöll lite för många lite för olika pusselbitar.

Men det känns onekligen som om det möte som började i dag på morgonen klockan åtta var för tre dagar sedan. Minst.