Där satt vi tillsammans runt ett lite för högt bord. Vi klippte och klistrade kring 2025, men allra mest talade vi. Samtalen tar aldrig slut, tiden räcker aldrig till. Själv var jag tvungen att åka efter ”bara” fyra timmar och vi var långt ifrån klara.

Jag kände mig så lyckligt lottad. Som alltid när jag är tillsammans med dessa roliga, smarta, öppna, generösa och varma kvinnor. Och lite förundrad över att jag får vara med.

Att få ha människor att skratta, prata och våndas med. Nog är det bland det finaste livet kan ge.