Det händer som tidigare konstaterat mycket härligt den här hösten. Förra veckan var jag i Bryssel med ett riktigt härligt gäng studerande och två lika härliga kollegor.

Det var en väldigt fin resa. Och när jag säger det så låter det så… lite. För det var betydligt mer än så. Det var en av de där upplevelserna som är svåra att berätta om på ett rättvist sätt. Du vet den där klyschan om att man borde ha varit med för att riktigt förstå? Man borde ha varit det.

Så jag skriver inte det här för att någon annan egentligen ska kunna förstå, men för att jag själv ska minnas sedan att nyförälskelsen i jobbet hösten 2025 bara fortsatte leverera ända in i mörkaste november.

Jag lärde mig massor om EU. Men mest lärde jag mig om de roliga, smarta, öppna och ljuvliga studerande vi fick resa med. Jag fick skratta massor. Ibland tills jag nästan grät. Jag fick många fina förtroenden och samtal. Jag fick förlora många pidrospel och vinna något enstaka. Jag fick sitta uppe lite senare för varje kväll för att avsluta på någon slags topp. Och dagen efter att vi kom hem fick jag ett av de absolut finaste meddelanden jag någonsin fått som lärare.

Det var en väldigt fin resa. Som sagt. Men det säger för lite. Som sagt.