Han är en fotbollsspelare med klara målbilder. Han har en lista över sina mål. Det främsta målet, det näst bästa, det tredje och sedan det fjärde.

Att spela i Jaro finns inte speciellt högt uppe på den listan. Det kommer på åttonde eller nionde plats, det beror lite på både egen och Jaros dagsform. Många fotbollsdrömmar ska onekligen dö (och lär göra det, men säg inte att jag sa det!) om Arvid nöjer sig med att spela i Jakobstads representationslag.

Men vem ville inte vara Jarospelare ikväll? Det var ju nästan så man själv blev lite sugen. Mitt some-flöde må vara präglat av en tonårstid i Jakobstadsregionen, men det känns onekligen som om minst halva världen hoppades och drömde och ville ikväll.

Och allt hände. Precis allt.

Och när jag såg bilderna från när Jarospelarna firade kvalsegern tillsammans med busslaster av sina fans på läktaren i Lahtis… Då tänkte jag att det kanske inte har så stor skillnad. Ändå. Man må ha väldigt lite i världseliten att göra som fotbollsspelare i ett ny(åter)blivet ligalag från en liten österbottnisk stad, men nog kan man vara en helt magisk hjälte för tusentals ändå. När jag såg ögonen lysa på Jakobstadsborna på Lahtisläktaren så lyste de på exakt samma sätt som jag sett ögon lysa på Anfield.

Lönemässigt har det förstås helt enorm skillnad om du spelar i Jaro eller i Liverpool. Kvantitetsmässigt är skillnaden lika stor. Det blir helt enkelt aldrig lika stort och mycket i lilla fotbollsnationen Finland som i stora fotbollsnationen England. Men det är samtidigt samma sak i grunden. Samma hjärta. Samma vilja. Samma längtan. Samma hjältar. Samma fotboll.