Den som har hängt med länge minns kanske att den här bloggen i begynnelsen handlade mycket om hår. Kanske inte mest om hår, men orimligt mycket om hår.
För elva år sedan slutade jag färga håret och därmed blev det väldigt tyst om hår. Någon misslyckad pannlugg har det förstås blivit, men håret har fått väldigt lite utrymme här.
Men igår. Efter drygt elva år som ofärgad fick jag blonda slingor och följetongen om hår får därmed en fortsättning här på bloggen. Numera ser jag ut ungefär så här:
-Tror du pappa kommer att vara kär i dig fortfarande? frågade Hilde lite skeptiskt när jag kom hem.
Han är en fotbollsspelare med klara målbilder. Han har en lista över sina mål. Det främsta målet, det näst bästa, det tredje och sedan det fjärde.
Att spela i Jaro finns inte speciellt högt uppe på den listan. Det kommer på åttonde eller nionde plats, det beror lite på både egen och Jaros dagsform. Många fotbollsdrömmar ska onekligen dö (och lär göra det, men säg inte att jag sa det!) om Arvid nöjer sig med att spela i Jakobstads representationslag.
Men vem ville inte vara Jarospelare ikväll? Det var ju nästan så man själv blev lite sugen. Mitt some-flöde må vara präglat av en tonårstid i Jakobstadsregionen, men det känns onekligen som om minst halva världen hoppades och drömde och ville ikväll.
Och allt hände. Precis allt.
Och när jag såg bilderna från när Jarospelarna firade kvalsegern tillsammans med busslaster av sina fans på läktaren i Lahtis… Då tänkte jag att det kanske inte har så stor skillnad. Ändå. Man må ha väldigt lite i världseliten att göra som fotbollsspelare i ett ny(åter)blivet ligalag från en liten österbottnisk stad, men nog kan man vara en helt magisk hjälte för tusentals ändå. När jag såg ögonen lysa på Jakobstadsborna på Lahtisläktaren så lyste de på exakt samma sätt som jag sett ögon lysa på Anfield.
Lönemässigt har det förstås helt enorm skillnad om du spelar i Jaro eller i Liverpool. Kvantitetsmässigt är skillnaden lika stor. Det blir helt enkelt aldrig lika stort och mycket i lilla fotbollsnationen Finland som i stora fotbollsnationen England. Men det är samtidigt samma sak i grunden. Samma hjärta. Samma vilja. Samma längtan. Samma hjältar. Samma fotboll.
Till tacksamhet kan man stava på många olika sätt. Idag stavade jag till tacksamhet så här:
Vår hall ikväll.
Jag känner av Marie Kondos förhöjda puls ända hit, men min egen själ hade sådan otrolig frid.
Arvid firade ikväll sin tolfte födelsedag med en del av fotbollskompisarna. Först spelade de fotboll en timme och sedan hade vi kalasfika hemma hos oss. Och de här pojkarna… Jag fattar inte. Hur kunde han få ett första fotbollslag gjort av guld och sedan ett andra lag som var precis lika fint? Att pojkar vi inte ens visste om för ett år sedan nu firar hans födelsedag hos oss säger en hel del om dem. De är så snälla och fina med varandra.
Och med Hilde. Jag kunde skriva en roman om hur de behandlar henne. Flera av dem kramade om henne idag när de mötte henne i hallen. En av dem gick med armen om henne i flera minuter. En annan lånade ut sin lippis till henne under fikan. En tredje är hennes favorit, den hon såg allra mest fram emot att få träffa idag.
Han stod inför ett val. Skulle han gå på nya fotbollslagets allra första träning eller skulle han se Jaro spela sin första kvalmatch för en plats i ligan?
Jag tyckte valet var rätt enkelt. Självklart skulle han gå på sin egen träning. Sin egen första träning. Han tyckte också valet var rätt enkelt. Självklart skulle han gå på Jaros match. Det kommer ju fler träningar.
Han är ju min son. Och i likhet med mig har han ibland nästan osannolik tur. Så hans egen träning blev med kort varsel inhiberad och han fick ikväll se Jaro spela (och vinna!) den där kvalmatchen. Utan att han behövde missa sin egen första träning.
-Veikkausliiga, här kommer Jaro! ropar hanför kung och fosterland när han kommer hem igen. Och en massa andra saker som också ropats ikväll.
Själv kan jag tycka att vägen till Jakobstad och hem igen är rätt lång en regnig, mörk vardsgskväll i oktober. Jag tror bestämt han tycker annorlunda. Där också.
Hennes värld är på vissa sätt mindre än andras. Hon fyller snart åtta, men hon får inte gå ensam till butiken som vi ser genom sovrumsfönstret. För att komma till butiken måste man nämligen gå över vägen, och med hennes syn går det absolut inte.
Men hon har en vän som bor riktigt nära. Inte lika nära som butiken, men för att komma till vännen behöver man inte gå över någon väg. Och då går det. Också med en syn som hennes.
Ikväll gick hon för första gången ensam till en vän. Iklädd reflexväst och med den rakaste och stoltaste rygg jag sett. Världen blev större, både hennes och vår.
Det kan hända att jag skulle svara Arvid. Om jag fick frågan om vem jag skulle byta liv med om jag måste byta med någon. Jag tänker ofta att han verkar ha ett härligt liv och han håller alltid med de gånger jag säger det högt. Samtidigt tror jag att han inte kan förstå exakt hur bra han har det, i de här åren mellan barndom och tonår som ibland får vara så enkla och vackra. Och det att han inte kan förstå är kanske ett av svaren på varför han har det så bra.
Ikväll sover en av hans många vänner över hos oss. Och medan vi har sett kvällens Idol (ja, vi tillhör den utdöende art som fortfarande ser varje avsnitt) har vi hört Forever young kanske åtta gånger från Arvids rum när han och kompisen sjungit med för kung och fosterland.
Och det har för mig liksom ringat in den där lättheten och härligheten som är hans liv just nu. Tänk att få vara tolv år och skriksjunga med i Forever young med en kompis och inte ha en aning och samtidigt all.
Jag har ingen aning om vad livet kommer att föra med sig. Det ligger i livets natur. Men jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag inte behöver klara det ensam.
Och väldigt lite behöver jag av nåd klara ensam. Jag har så otroligt fina vänner. Det säger jag ogenerat helt utan skryt, för jag har fått dem helt oförtjänt.
De här kvinnorna har i någon mån funnits i mitt liv i femton år, men sedan Eva gick bort i vintras har de funnits där på en helt ny nivå. Något hände med vår grupp och nu håller vi i varandra. Varje gång vi ses fattas hon, idag när vi sågs i ett av hennes element fattades hon om möjligt ännu mer.
De här kvinnorna är helt magiska. Roliga, kloka, djupa och varmhjärtade. Vi dyker rakt in och går nästan bara dit där det bränner. Vi blir aldrig färdiga.
När han var liten frågade jag mig ofta vem han egentligen var. Vem är du? undrade jag. Jag såg ju så väldigt lite av mig själv i honom och ännu mindre av Fredrik.
Numera ser jag rätt mycket av mig i Arvid. Han vill (förstås) tro att han är mycket mer lik Fredrik än mig, men ingen som känner oss alla tre köper det. Han är nog min son. Livsnjutaren. Allt-eller-inget-typen. Relationsmänniskan. Periodaren. Lustbarnet. Den med det stora hjärtat och de stora känslorna.
Vem du var och är? Ungefär som jag. Men en lite roligare och modigare och mindre hämmad version. Lite mer självklar.
Och det är väldigt lätt att älska dig. Och väldigt fint att få vara din mamma.
I början av det här året var jag på en begravning som jag absolut inte ville vara på. Eva och Sindre fanns inte längre och världen var lite mera osäker och otrygg.
Men jag var på den begravningen tillsammans med Evas bloggrupp. En grupp som visade sig vara viktigare för mig än jag hade trott och en grupp som skrivit tusentals meddelanden sedan dess och träffats flera gånger.
En kort tid senare, på vårvintern, träffade jag min gymnasiegrupp igen för första gången på ofantligt länge. Också det mötet blev värdefullt och vackert.
Och igår träffade jag min mediastudiegrupp.
För aderton år sedan började vi studera journalistik tillsammans vid Åbo akademi i Vasa. Nu träffades vi igen på nästan exakt samma plats. Vi var oss så väldigt lika och ändå inte. Vi hade fortfarande otroligt roligt tillsammans och det fanns ingen egentlig startsträcka till varandra.
Kati var tyvärr sjuk, hon måste vara med nästa gång. Vår fantastiska lärare Nina var oftast med, det måste hon också vara nästa gång. Vi skrattade mycket och kom med en hel del analyser av mediavärld och omvärld. En del av dem kanske hör till det-var-bättre-förr-kategorin. Men en del saker var ju det. Väl? Den korta rundan om vad som hänt sedan vi blev klara med mediastudierna 2007 tog måååånga timmar och vi lämnade Havtornen först strax före klockan två. När vi måste.
Bloggruppen. Gymnasiegruppen. Mediagruppen. 2024 blev onekligen ett år av återföreningar och för min del har det varit ett sätt att i Eva-anda leva och fira livet så länge livet finns.
Med tacksamhet och glädje och stolthet såg jag på min gamla grupp igår. De här människorna förändrar och förbättrar världen! De är så smarta. Så roliga. Så engagerade. Så begåvade. Så snygga. Dessutom. Tänk att vi fick ha varandra. Tänk att jag fick vara med.
Nu är det en sådan höst igen. Varje dag skulle jag kunna skriva om hur mycket jag tycker om mitt jobb. Men jag är osäker på om jag skulle orka skriva de texterna och jag är säker på att ingen skulle orka läsa dem, så jag låter bli. Oftast.
Men idag måste jag. Lite.
För jag frågar mig på riktigt minst en gång om dagen hur det kan komma sig att just jag får ha just det här jobbet och att just jag får hänga med just de här ungdomarna. Inte känns varje stund fantastisk och meningsfull, men precis varje dag känns någon stund fantastisk och meningsfull.
Nästan för lycklig 