Ikväll blev det klart. Arvids (ena) fotbollslag vinner division tre. Efter att under våren ha vunnit division fyra och därefter stigit till trean.

Det var lagets sista säsong tillsammans. Snacka om att få sluta på topp! Två gånger.

Den som förstår sig på tabeller ser att det var olidligt jämnt i toppen. Avgörandet låg inte enbart i Kuffens egna händer, om vi säger så. Förra veckan spelade Arvids Kuffen sin egen sista match mot då serieledande IK Musta och de visste att de måste vinna den matchen med minst två mål för att kanske kunna vinna serien.

Jag var inte själv på plats i Ilmajoki när det begav sig, men jag bjuder på en bild som berättar typ allt:

Fatta. Den. Stämningen.

Kuffen ligger alltså under i halvtid. Det andra laget leder med ett mål. Sedan gör Kuffen ett mål till. Nu är det jämnt. 2-2. När tio minuter återstår av matchen går Kuffen upp i ledning med 2-3.

Motståndarna vet ju också precis hur avgörande den här matchen är. I ren desperation drar de på sig hela två (!) röda kort när dryga/knappa fem minuter återstår. De tar till alla möjliga och några omöjliga vapen för att hindra Kuffens framfart. Och i matchens absolut sista minut gör Arvid mål för sitt älskade lag. 2-4. Det som behövde bli minst två måls vinst blev just två måls vinst. Och det räckte.

Enligt egen utsago gled Arvid ”kanske 300 meter på knäna” för att fira det avgörande målet. Hela laget – också de på bänken – kom rusande till honom i hörnet. Tränaren lyfte upp honom från marken och snurrade omkring honom.

Och jag tänker: den där matchen och den där stunden glömmer Arvid aldrig. Hans sista match med hans första lag.

Och jag tänker: han kunde inte ha fått ett bättre första lag. Det är nästan så att det klumpar sig lite i halsen när jag tänker på allt det där laget har betytt för honom.

Tack.