När jag gick i gymnasiet fick vi välja. Ville vi ha gymnastik på basnivå eller ville vi satsa lite mer? Om man hade varit pedagogiskt förkastlig hade man kanske bara frågat oss om vi var bra eller dåliga.

Jag var dålig. Jättedålig.

Jag hade en fantastisk gympalärare i gymnasiet. De bästa lärarna är kanske de man tycker om trots att man verkligen inte tycker om deras ämne. Och de allra bästa lärarna är kanske de som man vet att också tycker om en själv trots att man verkligen inte tycker om deras ämne.

Sådan var hon.

Jag var jättedålig och jag tyckte jättemycket om henne. Jag var jättedålig och jag tror hon tyckte jättemycket om mig. Hon skrattade så hon grät när hon såg mig bowla och när vår svagt presterande grupp under min ledning införde volleyboll-med-oobligatorisk-studs för att något annat än misslyckade servar någon gång skulle kunna hända.

Tänk om hon såg mig nu.

I år jag delvis ansvarig för skolidrotten i min skola. Tänk! Jag! Två torsdagar i rad har jag hängt på fotbollsplan i Närpes och jag har faktiskt tänkt på henne.

Tänk om hon såg mig nu. När jag beställer matpaket och packar västar, medicinväska, speltröjor och bollar för uppvärmning. När jag ställer frågor som ”ska vi köra zonförsvar eller man-mot-man på motståndarnas hörnor”. När jag blir misstagen för en gympalärare.

Tänk om hon såg mig nu.

Något säger mig att hon skulle vara betydligt mindre förvånad än jag själv. Och sådana är väl de allra allra bästa lärarna.