Jag behöver egentligen inte glasögon. Jag var på kontroll i vintras och optikern konstaterade att min syn var helt oförändrad sedan jag kollade senast för drygt tio år sedan. Då fick jag välja om jag ville ha läsglasögon eller inte. Jag valde inte.

Nu fick jag följaktligen välja igen. Och nu valde jag glasögon. För nu har jag en dotter med synnedsättning som för tillfället (tyvärr ett långt tillfälle) vägrar alla de hjälpmedel som skulle göra hennes tillvaro enklare. Så om mina läsglasögon kan göra hennes egna ens lite lättare att bära så är det värt det.

Så nu har jag läsglasögon. Ibland. Mest hemma. För det är där de behövs med. Det är där jag behöver vara en glasögonbärande förebild.