Det går inte en enda dag utan att jag tänker på Hildes synskada. Den är ju med hela tiden. Gör sig alltid påmind i någon situation under dagen.

Men det går dagar utan att jag tänker på den med sorg. Den är ju med hela tiden och hela tiden kan jag ju inte sörja.

Men ibland tänker jag på den med sorg. Som när hon själv är ledsen för att hon inte får gå ensam till eller från skolan. Eller ens till eller från vår närmaste närbutik som faktiskt är jättenära.

Jag förundras varje dag över hur mycket hon klarar av med den lilla syn hon har. Att jag en del av de dagarna också sörjer det hon inte klarar av tar inte bort det.

Jag älskar henne så ofantligt mycket.