Jag säger inte att mörkret är värt det. För jag vet faktiskt inte om det är det.

Men jag minns när jag sent i januari gick till bilen efter jobbet och det fortfarande var ljust. Jag minns lyckan. Och jag minns en gång för någon vecka sedan när jag lyckligt konstaterade att det var ljust klockan halv sex när jag skjutsade Arvid till fotbollsträningen. Och lyckligheten var där också idag när jag hämtade Ingrid från träningen halv sju och det fortfarande var ljust.

Vi har onekligen det mörkaste mörkret bakom oss nu. Vi klarade det. Och det är onekligen så att lyckan är större når ljuset kommer för att vi vet vad mörker är.

(Men jag tror att jag skulle uppskatta ljuset också med mycket mindre mörker.)