Det är en jättekall men jättesolig marsmorgon. Egentligen är det alldeles för kallt för att tänka att våren är nära och egentligen är det alldeles för soligt för att låta bli. Så jag låter inte bli. Vägrar låta bli.

Vi träffar en man i närheten av vårt hem.

– Hur är det med dig? frågar min man.

– Det är jättebra, jag är ju förlovad, säger mannen och bara strålar.

Sådär som en nyförlovad man gör. Sådär som en nyförlovad man på 77 år gör.

Jag älskar att få leva i en värld där det finns sjuttiosjuåringar som vill börja om. Efter förlust och sorg finns det nytt och liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om det vi firar på söndag; att livet ändå har sista ordet.

Någon timme senare läser jag ett skrivkompetensprov om lycka. Igen. En ung människa ifrågasätter det som en av materialtexterna säger, det om att människan når en lyckotopp vid 16-årsålder och en annan vid 70. Hen tror inte riktigt på det där. Med den rätt låga ålderns rätt tror hen att livet är för mycket på slutrakan vid 70 för att någon lyckotopp ska kunna uppnås.

Jag ler för mig själv i min egen medelålder, med något av den nyförlovades strålglans kvar i mitt sinne.

I veckan firade vi ju tjugo år som förlovade. En av orsakerna till att vi valde varandra var att vi absolut inte skulle ha några husdjur någonsin. Vi har i dagsläget begravt tre hamstrar. Det är en liten sak. Idag firar vi att vår hund Marius fyller ett år. Det är en stor sak. En jättestor sak.

Om det skulle vara en tävling om vem Marius tycker mest om skulle jag vinna. Om det skulle vara en tävling om vem som tycker mest om honom skulle nog Arvid vinna. Han kallar Marius för bror. Sa idag att det här året har varit det bästa i hans liv. Säger ganska ofta att han inte förstår hur vi har kunnat leva utan Marius.

Och det är värt precis allt. Marius är en så väldigt mysig hund och han blev på så många sätt allt vi hoppades att han skulle bli. Han hör ihop med oss och jag skulle torka kiss fast varje dag om det krävdes. Inget blev lättare när han kom. Men mycket blev roligare och bättre.

Det är konstigt att vara gymnasielärare. Man har en grupp sista gången så många gånger under ett år. Och också om man har en del av studerandena eller till och med en stor del av dem på nytt i en annan grupp så är det ju aldrig exakt samma grupp. Alla gymnasielärare vet att en grupp utan två studerande men med tre andra är en annan grupp.

En dag avslutade jag en gemensam vandring med en grupp. En studerande blev kvar efteråt och kollade med mig att alla obligatoriska uppgifter var inlämnade.

– Tack för kursen. Modde har faktiskt varit riktigt intressant nu.

Det kom från hjärtat. Av någon jag inte hade väntat mig en sådan kommentar av. Och så gick hen.

Och kvar blev en lärare som blev lite lycklig och varm.

Mest av allt; kvar blev en människa som blev lite lycklig och varm.

Idag är ingen vanlig dag. Idag är det exakt tjugo år sedan Fredrik frågade om jag ville gifta mig med honom och idag är det exakt tjugo år sedan jag svarade ja.

Tänk.

En så ofantligt avgörande fråga. En så ofantligt lätt fråga. Nästan aldrig har det varit svårt att leva med honom. Och de få gånger det har varit svårt har det nog sagt mer om mig än om honom.

Vi har firat vårt förlovningsjubileum med bland annat gym och pizza och biltvätt. Och med att vara innerligt tacksamma över att den här delen av livet är så okomplicerad när så många andra är så… annorlunda.

Till världens bästa man sa jag ja för tjugo år sedan och till världens bästa man har jag fortsatt säga ja. Jag tror jag klarar allt så länge jag får klara det med honom.

Vi lever i de veckorna nu. Jag har vaknat innan väckarklockan väckt mig fyra dagar i rad. Och det är också fyra dagar i rad jag fått läsa vårens studentprov i det ämne som jag älskar att undervisa i.

Det är ofantligt svårt att bedöma studentprov i modersmål och litteratur. Det galna är att det egentligen är bara marginellt lättare nu när jag gör det för tolfte året än det var när jag någon gång i begynnelsen gjorde det fjärde gången. Uppgifterna är ständigt nya och annorlunda till innehåll och form och skribenterna tar sig an dem på tusen olika sätt. Och hur gör man då? Hur hittar man en rutin i bedömningen då?

Hopplöst är det. Nästan omöjligt. Inte konstigt att jag vaknar ännu tidigare än jag måste för att börja på.

Men det är också (på riktigt) helt underbart. Idag har jag vaknat redan före sju. En lördag. Jag har suttit vid köksbordet och läst unga människors tankar kring och erfarenhet av lycka och jag har druckit pepsi max ur en favoritmugg och hela min kropp har vetat att det här är en gåva. Tänk att just jag får göra just det här!

Det är och kommer att vara nästan orimligt mycket nu, men mitt i allt det där som är mycket finns det också mycket som är helt underbart. Och i det vill jag verkligen vara.

Men sedan kan hon driva med sin synskada ibland också.

Igår pratade vi om den där leken som heter Under hökens vingar kom.

– Det är ganska många barn som tycker om den, förklarade hon.

– Och du då? Tycker du om den? frågade jag.

– Mamma, jag är färgblind, konstaterade hon sansat och lite strängt och med ett stort menande leende.

Och det var ju en rätt dum fråga. Förstås. En lek där den som har något blått på sig får gå fritt över till andra sidan lekplanen är ju svår om man inte vet vad blått är. Så hur rolig är en sådan lek då?

Ändå ganska rolig. För hon har ju kompisar som vet att hon inte ser färg och som hjälper. Som är den färgseende blick hon inte själv kan vara. Och ett verkligt stort lifehack ligger väl i insikten om just det; vår förmåga är alltid större än vår egen förmånga om vi vågar be andra om hjälp.

Och det gäller inte bara den som har en synskada. Det gäller också dig och det gäller också mig.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på Hildes synskada. Den är ju med hela tiden. Gör sig alltid påmind i någon situation under dagen.

Men det går dagar utan att jag tänker på den med sorg. Den är ju med hela tiden och hela tiden kan jag ju inte sörja.

Men ibland tänker jag på den med sorg. Som när hon själv är ledsen för att hon inte får gå ensam till eller från skolan. Eller ens till eller från vår närmaste närbutik som faktiskt är jättenära.

Jag förundras varje dag över hur mycket hon klarar av med den lilla syn hon har. Att jag en del av de dagarna också sörjer det hon inte klarar av tar inte bort det.

Jag älskar henne så ofantligt mycket.

Jag säger inte att mörkret är värt det. För jag vet faktiskt inte om det är det.

Men jag minns när jag sent i januari gick till bilen efter jobbet och det fortfarande var ljust. Jag minns lyckan. Och jag minns en gång för någon vecka sedan när jag lyckligt konstaterade att det var ljust klockan halv sex när jag skjutsade Arvid till fotbollsträningen. Och lyckligheten var där också idag när jag hämtade Ingrid från träningen halv sju och det fortfarande var ljust.

Vi har onekligen det mörkaste mörkret bakom oss nu. Vi klarade det. Och det är onekligen så att lyckan är större når ljuset kommer för att vi vet vad mörker är.

(Men jag tror att jag skulle uppskatta ljuset också med mycket mindre mörker.)

Jag är som folk är mest. Hyfsat passiv på Facebook. Men jag älskar att bli påmind om sådant som hänt för x antal år sedan och det gör Facebook enormt bra.

Idag fick jag den här:

Fatta. Att det idag är på dagen tretton år sedan jag blev fast anställd i den skola som jag älskade efter att ha varit där i nästan två år. Fatta att jag skulle komma att vara där åtta år till. Få bli grupphandledare. Få ta hand om infokvällar för nior och föräldrar. Få some-ansvar. Få sitta i ledningsgruppen. Få dimittera studenter. Får ansvara för många julskådespel. Mest av allt; få ha hundratals fantastiska studerande. Få läsa tusentals texter. Få dela och mötas och ha världens bästa jobb.

Jag tror att jag skulle älska att vara lärare också om min resa hade börjat i en annan skola. Men jag kan ju inte veta. Det jag vet är att min lärarresa fick en nästan magisk start. Och att den fått en jättefin fortsättning.

Tänk.

Något av det absolut bästa som livet har gett mig är goda grupper. Jag har fått vara del av många fina grupper där människor verkligen velat varandra väl.

En av mitt livs allra bästa grupper är den här.

Det här är den grupp som jag studerade journalistik med när jag var ung och lovande och nästan alla möjligheter fanns.

Vi hade så otroligt roligt. Vi tyckte så mycket om varandra. Vi lärde oss så mycket tillsammans. Vi ville så mycket och när vi drog åt samma håll kunde vi nästan allt.

Efter ett år med dem vet jag att främlingar kan bli familj rätt snabbt. Att man kan uppnå det mesta om man samarbetar. Att ambition inte behöver gå hand i hand med vassa armbågar utan faktiskt kan teama upp med omsorg.

Tänk att få allt det redan när man bara nosade på vuxenliv.

Idag fick jag ta en jättekort men jättevärdefull kaffe med en av dem när jobbet förde henne till den stad som då var vår och nu igen är min. Hon var nostalgisk. Jag inte så mycket. Trodde jag. Men nu har jag tänkt på henne och mediagruppen halva kvällen och nostalgin har varit total.

De grupper vi är del av formar oss. Därför ska vi alla alltid göra vad vi kan för att göra de grupperna bra.