Det var ju idag, on monday, som romantiken skulle komma till mig. Enligt lyckokakan i onsdags.

Redan då var jag lite skeptisk. Kände att juldag hos svärföräldrarna innebär många härligheter, men ganska lite romantik. När vi sedan fick med oss brännskadan blev oddsen onekligen ännu sämre.

Men romantik är många gånger överskattat och kärlek är alltid allt. När jag idag har skivat först julskinka och sedan varm smörgås till min man har kärleken funnits där. Liksom när jag hjälpt honom med påklädning och annat som jag tog för givet att han kunde själv när jag läste lyckokakan. Samma kärlek fanns också när jag och min familj och min hund tog en promenad under dagens sista halvtimme me dagsljus. Och samma kärlek fanns också med när jag på seino fick halvligga i en utdragen bäddsoffa och prata om kärlek och liv med mina egna helt underbara barn och min mans fyra helt underbara systerdöttrar.

Någon gång under det samtalet insåg jag att vi firar tjugoett år tillsammans idag, han och jag. Vi har firat mer romantiskt, det ska erkännas. Släktingar och brännskador har den effekten. Men vi har knappast firat med mer eller större kärlek. Och vackert så. Kärlek är, som sagt, alltid allt.