Allt jag skrev igår är sant. Stunden i Helsingfors var precis allt det där.

Men sant är också att jag just hade skrivit det där och hade drygt två timmar tågresa kvar när dagen fick en oväntad och ovälkommen vändning. När en vän fick köra Fredrik till akuten med en brännskadad hand och en annan vän fick köra hem till oss för att vara hos barnen tills jag kom hem igen halv ett på natten.

Fredrik fick stanna på sjukhuset över natten och trots att han fick komma hem igen idag på eftermiddagen känns allt ännu lite mindre självklart igen. Hans brända hand är en påminnelse om att det enda på riktigt viktiga är att vi får ha varandra. Både när det är jul och när det är vardag.

Vi har kramats mycket idag. Talat lite tystare och långsammare. Så där som man gör när man nyss blivit påmind om att det faktiskt är så att vad som helst kan hända när som helst.

Min man är ju som bekant världens bästa. Jag vet det varje dag. Varje. Men kanske ännu mer idag. Om möjligt kanske ännu mer idag.

Och mina vänner… Alltså. Här kan vi nog också snacka världsklass. Man vill ju ogärna behöva testa sitt skyddsnät på det här sättet, men nog är det en enorm trygghet att märka vad det nätet klarar av när det krisar. Tänk att vi har människor vi kan och vågar be om hjälp sent en onsdag. Tänk att en vän satt och väntade på akuten och kollade att Fredrik fick hjälp innan hon åkte tillbaka hem. Tänk att en annan vän satt med Hilde i famnen och tittade på fotboll med Arvid och sedan låg i vår säng bredvid Hilde medan hon somnade. Jag vet inte hur man får sådana vänner, men jag vet att man håller i dem. Hårt.

Livet. Nog är det skört och nog är det stort.