Vi började simskola i våras, min Hild och jag. De första gångerna gick det inte jättebra. Det gick egentligen jättedåligt. Hon skulle hela tiden hålla minst en arm, helst två, runt min hals och jag skulle hålla minst två armar, helst åtta, runt henne. Hon var som en igel. Jag var matt.

Men redan tredje gången gick det bättre. Och sedan gick det bara bättre och bättre för varje vecka. Hon började tycka om. Nästan älska.

Så i oktober fortsatte hon. Klarade sig då korta sträckor själv med något hjälpmedel. Igelheten var försvunnen. Och hon har vågat och velat mer varje gång. För ett par veckor sedan tog hon plötsligt sitt första simtag utan hjälpmedel. Förra veckan simmade hon fem meter. Idag simmade hon tio. Och alla som vet något om simmärken vet att tio meter är en magisk gräns.

Det är förstås ett litet simtag för mänskligheten, men ett enormt för henne. I allt annat fysiskt hon har provat på – verkligen allt – har synnedsättningen försvårat mycket eller jättemycket. Allt annat har visat sig vara för svårt eller helt omöjligt. Men i vattnet klarar hon sig nästan lika bra som andra. Det måste vara en magisk känsla.

Som jag unnar henne den.