Jag älskar julen. Och ännu mer älskar jag adventstiden.

Men det är en gåva att få älska julen. Vi som redan till vardags har det bra får ha det ännu bättre, medan de som kämpar hela tiden får kämpa ännu hårdare. Allt vrids liksom upp, både det bra och det dåliga.

Man uppskattar att vart tionde barn i Finland växer upp i en fattig familj. I en familj där föräldrarna får kämpa hårt för att få ihop en vardag och ännu hårdare för att få ihop en fest. De föräldrarna har knappast råd att älska julen. Så där som jag själv har. Och det är ju inte det att jag själv har gjort något som gör att jag nu förtjänar att ha en skön inställning till julen, lika lite som de som lider just nu har gjort något för att förtjäna det. Det handlar så brutalt mycket om de förutsättningar vi har. Vi människor får nästan aldrig vad vi förtjänar.

Livet är absolut inte rättvist.

Men visst kan vi försöka göra det lite rättvisare för varandra? Visst kan vi hitta någon i vår närhet som behöver hjälp och ge den hjälpen? Eller ge pengar till någon av de många organisationer som jobbar för att fler ska ha mer när julen kommer?

Idag satt jag och läste högt för Hilde ur dagens nummer av Vasabladet. Hon ville höra hela artikeln om Malin och hennes familj. Jag snyftade och snörvlade och fulgrät mellan orden. Och jag lovade Hilde att vi hjälper familjer som behöver hjälp i år. För att vi kan. För att vi vill. För att julen i någon mån handlar om just precis det.