Jag minns när Idol var stort. När alla tittade på det. Det är onekligen länge sedan och nu är det väl vi och mina svärföräldrar kvar i tittarskaran. Är förresten lite osäker på dem.

Den här hösten har vi tappert försökt styra upp familjemys med Idol varje fredag. Det slutar så gott som alltid dåligt eller jättedåligt och med att barnen sitter med egna skärmar i något annat rum. Men vi är kvar, min Fredrik och jag.

Och visst har jag undrat varför ibland. Varför tittar vi fortfarande på ett program som hade sin storhetstid innan vi ens hade barn som kunde vägra titta på det?

Men varje fredag har jag också vetat precis varför. Senast när Pär håller talet till den utröstade så vet jag med hela mitt hjärta. Jag kunde leva på människors vackra ord om andra människor och där levererar Idol. Jag tröttnar aldrig och har gråtit nästan varje fredag.

Och allt som får mig att gråta för att det är så vackert… Det får faktiskt finnas kvar i mitt liv. Jag har liksom inte råd att vara utan det.