För någon vecka sedan sa en av mina kollegor något om nästa läsår och min första tanke var att inte tänka. Att stänga av. För det där gäller ju inte mig. Sedan insåg jag att jag hade fel. Att det ju visst gäller mig. Att jag ju har en fast anställning nu och inte är på väg bort.

Det har uppenbarligen varit svårt att landa. Eller jag har ju bevisligen inte ens gjort det ännu. Känner mig fortfarande märkligt rotlös. Som en tillfällig gäst. Och det har allt att göra med mig och inget att göra med min arbetsplats eller de ljuvliga typer som finns där. Men efter att i fyra år ha varit först projektanställd och sedan vikarie så är det märkligt ovant att få höra hemma på riktigt igen.

Trots att det är det enda jag vill. Hela mitt jobbjag längtar efter det lugn som infinner sig först när man känner sig rotad. Som en varaktig hemmahörande.

Det kommer. Men det kan omöjligen komma direkt. Det måste gå tid.

Och medan tiden går försöker jag njuta av den charm som bara nyförälskelsen i en arbetsplats kan ge, för den är övergående. Jag stornjuter i sanning av att få lära känna nya människor hela tiden och jag tycker så mycket om så många av dem.