Det har varit lite för mycket. Eller mycket för mycket. Varken oktober eller november var särskilt vackra, även om det nog fanns guld som glimmade till bland fullbokade sidor i kalendern.

– Jag tycker ni borde ta det lite lugnt med det här jobbande, sa vår sexåring både sakligt och strängt en kväll.

Det var lätt att hålla med och svårt att göra något åt. Och något i mammahjärtat går ju nog sönder när det blir ännu en kväll med jobb och studerandetexter och möten. Ännu en kväll utan memory och högläsning och te.

Men vi anar ljuset. På riktigt. Det ligger äntligen bilderböcker här och där i huset igen och på diskbänken syns tekoppar med torkade tepåsar. Vi har inte ett utan två memoryspel på sänggaveln.

Ljus kan se ut på många olika sätt.