Det fanns en tid när vi var studiekompisar och träffades varje dag. När vi jobbade och drömde och skrattade och lärde oss tillsammans. Det är länge sedan nu, nästan ett halv liv sedan.

Vi har hållit någon slags kontakt. Vi var på deras bröllop. Och körde till och från ett annat bröllop tillsammans en sommar. Såg inte en älgkrock men såg älgen ligga och dö efter krocken och den oskadda chauffören ringa efter hjälp. Jag och hans fru, som båda var gravida då, satt skärrade i baksätet och höll varandra i handen när vi körde resten av vägen hem.

Sedan fick vi barn ungefär samtidigt och träffades ibland. Sedan kom livet och det blev glesare och glesare mellan träffarna. Nu är det många år sedan vi setts med avsikt, men vi springer på varandra ibland. Svenskfinland är ju litet.

Och ändå. Trots att det gått så lång tid så hörde han av sig till mig när han insåg att jag skulle till bokmässan. Och frågade om jag hade en alldeles speciell muminmugg som jag inte hade. Och trots att vi inte var på mässan samtidigt så ordnade han så att jag fick den.

Sådan är han, min vän. Så fin är han, min vän.

Tack, Jonas. Det är en av mina allra bästa muggar. Och jag kommer för alltid att tänka på dig när jag ser den.