Jag somnade ju i Borgå igår. Somnade tyvärr inte riktigt lila lyckligt som jag trodde när jag skrev gårdagens inlägg, så jag var rätt trött när jag satte mig på tåget idag. Trots att vi bytte till vintertid i natt.

De som känner mig bäst vet att jag är dålig på att somna dagtid. Och trots att jag under de senaste åren har åkt oerhört mycket tåg är det märkligt sällan jag lyckats sova på tåg. Idag sov jag. På ett ganska fullsatt tåg, bredvid en helt främmande människa. Med Britney Spears bok i öronen. (Den som är utan synd får kasta första stenen.)

När jag vaknade hade Britney plötsligt blivit en stor artist och jag insåg att jag hade sovit ganska länge. Hade sovit genom Seinäjoki, sov alltså så djupt att jag inte märkte när vi stannade. På tåg. Bredvid en helt främmande människa.

Och jag kände mig lyxigt trygg. Tänk att vi lever i ett samhälle där man kan resa ensam och ändå våga ge ifrån sig kontrollen på det sätt som man gör när man somnar. Tänk att jag kan somna bara sådär, utan att någon vaktar min väska med hyfsat viktiga saker som bilnyckel och jobbnyckel och telefon och livsviktiga saker som exotisk muminmugg. På många håll i världen är det ju galenskap. Hos oss en självklarhet. Hur gott gör det inte att få leva i ett samhälle där vi utgår från att främlingen mittemot och alla andra i tågvagnen vill väl?

Må vi slå vakt om att fortsätta tillit också i en tid när mycket och många verkar hårdna.