För på dagen sex år sedan var jag på bokmässa i Helsingfors. Där blev jag intervjuad i egenskap av författare, tillsammans med en av mina absoluta favoritförfattare, Tomas Sjödin. Hans böcker och texter har varit och är och kommer att vara så väldigt viktiga för mig. Det var en fin stund.

(Bilden är inte speciellt bra. Men den är tagen med stolthet och kärlek av min mamma och ni ser att det har hänt.)

För på dagen noll dagar sedan (alltså idag) var jag också på bokmässa i Helsingfors. Den här gången som lärare då två av mina studerande intervjuade författaren Simon Ventus. Jag var lite nervös och jag var mycket stolt. Mina studerande vågade vara närvarande i stunden, de vågade improvisera. Jag satt där och hörde dem ställa frågor som vi inte alls hade talat om på förhand och jag bara älskade det. Tänk att de kan och vågar och vill så mycket. Det var en fin stund.

Vart jag vill komma? Jag vet inte. Men kanske jag vill komma ungefär hit: det finns otroligt mycket elände och mörker i världen just nu, men det finns också ljus och hopp och glädje. Vi måste fortsätta se det, hitta ljusglimtarna. I en ovanligt klok man som ger världen sina texter. I två ovanligt modiga studerande som ger världen sitt mod.