Tänk att hon finns. Att jag kan skicka ett meddelande och be henne ringa när hon kan. Att hon är upptagen där och då men ringer upp en liten stund senare. Att jag vet att hon ringde så fort hon bara kunde. Att hon ger mig en dryg timme av sin söndag. Att jag får ösa ur mig oro och frustration och besvikelse. Att jag får skratta lite. Att hon lyssnar. Att hon bryr sig. Att hon lugnar. Att hon är där. Att inget egentligen är bättre efteråt, att allt egentligen känns bättre efteråt.

Det är vänskap.

Jag hoppas jag förstår hur rik jag är.

Jag tror faktiskt jag förstår hur rik jag är.

(Och tänk att jag ibland glömmer, fast jag är fyrtio nu och borde förstå mig på mig själv: det FÅR inte gå för länge utan att jag pratar med en av mina bästa. Jag vissnar då.)