Jag och min minsting och min hund tog en kvällspromenad i mörkret. Och jag kom ihåg varför jag älskar att promenera med människor. Det är så lätt att prata. Att mötas. Att fokusera. Ingen kollar sin telefon. Ingen tömmer en diskmaskin eller viker tvätt.

Älskar det.

– Mamma, jag vet en regel som aldrig kommer att ändras i Finland, berättade min minsting plötsligt för mig.

– Vilken då? undrade jag. Uppriktigt nyfiket.

– Att-gråta-regeln. För alla ska alltid få gråta om de vill.

Amen.

Ibland tänker jag att hon är så olik mig. Så trygg. Så modig. Så kreativ. Men ikväll såg jag en likhet. Vi vet båda att den som vill gråta ska få gråta. Alltid.