Förra hösten var en märklig höst. Jag var vikarie på en skola där jag älskade att vara, men där jag i någon mån hela tiden kände att jag försökte fylla skor som någon bedömt att var för stora för mig. Jag kände mig lite liten, lite dålig, lite svag.

Och just den hösten fick jag frågan om att ställa mig till förfogande som ordförande för två olika sammanhang. Det var en otroligt märklig känsla. Lite som om man som praoelev skulle bli erbjuden en styrelsepost. Jag kände mig för liten, för dålig, för svag. Allra mest kände jag mig just för liten. Som om jag var för ung och för oerfaren för sådana uppdrag.

I min litenhet ringde jag min mamma. Jag förklarade min känsla. Inte är jag väl tillräckligt stor för att stiga in i sig ordförandeskap? Sådant är ju för dem som är vuxna och kloka och…

Mamma avbröt mig och sa:

– Du blir inte mer fullvuxen än du är nu.

Hur klok är inte hon? Jag har tänkt på det många gånger. Jag tror ju att hon hade rätt. Hon tillade något om att jag nu är fullvuxen och att jag ska passa på att vara det, för sedan blir jag tant. Och då stängs en del dörrar igen.

Så fullvuxna jag tackade nej till det ena eftersom tiden aldrig hade räckt till. Och fullvuxna jag vågade tacka ja till det andra och imorgon ska jag få leda mitt andra styrelsemöte som ordförande med en styrelse som det är en ren glädje att få samarbeta med. Jag har massor att lära mig, men också vi fullvuxna får fortsätta växa och lära. Älskar att det är så.