Gränsen mellan passion och idioti är ibland hårfin. När jag ikväll efter en intensiv arbetsvecka befann mig på en fotbollsplan i regnet trots att inget av mina barn spelade… Ja, då undrade jag nog om jag passerat gränsen.

Men grejen är den att jag älskar, verkligen älskar, juniorfotboll. Jag tror jag kunde se nästan vilka random kids som helst spela fotboll och se en tjusning. Och nu var det ju ändå mina vänners barn och min Arvids vänner som spelade – så random var rätt långt borta.

Dagens finaste?

I en semifinal låg ett lag under med sex eller sju mål. Och så hör jag lagkaptenen i det laget uppmuntra och heja på sina lagkamrater. ”Bra! Just så där ska det se ut! Nu tar vi det!” Mina ögon tårades. Inget gör mig lika gråtmild som goda förlorare. Jag tror de är mitt folk. De goda förlorarna.

Och så tårades ögonen igen när Arvid rusar in på plan efter att hans kompis förlorat finalen. De kramar hårt om varandra och Arvid säger att kompisen var bäst på plan. Hans stora, stora hjärta som är mjukare och starkare än de flesta. Arvid är också mitt folk.

Och en till. Bästa kompisens söner som är två år yngre än Arvid föll också ur i semifinal efter förlorad straffläggning. De hänger med huvudet. Så där som man gör minuterna efter en sur förlust. Men när Arvid kommer emot dem lyser de upp och slår armarna om honom. Att få vara en lite äldre förebild, att få ha en lite äldre förebild. Båda är så fint.

Så länge juniorfotboll levererar så här så är jag med. Jag trodde ju inte jag skulle tycka om det. Typ alls. Älskar att ha fel ibland.