Jag står i ett hav av kvinnor som springer tio kilometer ungefär lika snabbt som jag. Om några minuter går vår startsignal. Och nu får jag blinka bort tårarna. Tacksamhetstårarna. Jag strävar efter att ta så lite som möjligt för givet, livet blir onekligen större, vackrare, rikare och meningsfullare om man ser sig omkring och ser gåvor och inte rättigheter. Så i den där stunden i startgrupp 3 drabbas jag av enorm tacksamhet.

Tänk att min kropp orkar och vill springa tio kilometer också det här året. Tänk att jag får vara skadefri och frisk. Tänk att jag trots en sommar som var sådär ändå lyckades springa så pass ofta att jag vågar hoppas på en tid på strax under timmen.

Tänk att jag har en ursprungsfamilj som jag genuint älskar att få hänga med ett veckoslut i året i Stockholm. Tänk att våra föräldrar vill ge oss det här. Tänk att vi får skratta så mycket. Men också prata så mycket viktigt.

Tänk att det inte regnar.

Tänk. Och där går signalen.

Jag kommer i mål en knapp timme senare. Mindre knapp än jag trodde. Förra årets rekordtid slog jag inte, men det här blev min med råge näst snabbaste mil och då är det svårt att vara missnöjd. Tänk att jag som nybliven fyrtioåring klarar sådant som jag aldrig hade klarat som tjugofemåring.

Tacksamheten. Igen. Den vill jag inte släppa taget om.