Det är en helt vanlig fredag och ändå inte. En spänning i luften. En glad. I det klassrum där jag och några andra föräldrar sitter längst bak. Det är Hem-och-skola-dag och vi föräldrar får besöka lektioner. Jag besöker en lektion i matematik.

Och jag vet inte om det är tröttheten eller förkylningen eller åldern eller bara stämningen i klassen eller bara jag, men jag blir alldeles tagen av det som händer i klassen.

Jag blir alldeles tagen av att se Hilde sitta längst fram och lyssna fokuserat, men också ibland viska och fnissa lite med pojken hon sitter bredvid.

Jag blir alldeles tagen av att se Hildes vän, som en gång i tiden var så försiktig, frimodigt räcka upp handen och svara på frågor med hög röst.

Jag blir alldeles tagen av att se hur lugnt och fint de jobbar tillsammans i klassen, trots att de ju är ganska nya för varandra.

Men mest tagen av allt blir jag av läraren.

Jag är ju själv lärare, men jag är inte klasslärare. Och klasslärare har nog en helt speciell plats i mitt hjärta. Fattar ni vilka hjältar de är? Eller – om du råkar vara klasslärare själv – vilka hjältar ni är?

Läraren i just det här klassrummet är betydligt yngre än vi föräldrar på plats och ändå är hon så otroligt självklar. Hon är lugn och hon är trygghet, samtidigt som hon är entusiasm. Jag vill själv börja räkna efter att hon presenterat dagens uppgifter och tro mig – jag vill aldrig börja räkna.

Hon ser alla barn omkring sig, verkar redan ha en klar bild av vad de behöver för att må bra och jobba bra på lektionen.

Hon har inrett klassrummet så genomtänkt och mysigt. Varje bild på väggen bidrar och hjälper. Allt är så klart och tydligt att jag baxnar.

Hon är medmänsklighet och värme och glädje och jag blir bara så innerligt glad över att just hon är Hildes allra första lärare.

Det är på många sätt helt orimligt att jobba som lärare idag, vi får höra de berättelserna ofta. Och de är sanna, villkoren är långt ifrån rimliga och hållbara. Men sant är också det att det finns en massa klassrum med lärare som trotsar omöjligheterna och ger sina elever mer än vad som egentligen är möjligt. Om du har glädjen att få ha ett barn med en sådan lärare – säg det. Tacka. Berätta att du ser.

Hoppas ni får veta att ni är hjältar. Superhjältar. Jag hör er osynliga mantel fladdra.

Dagens selfie. Tagen 07:16 på morgonen. Det var nästan mörkt fortfarande då, en del av bristerna i bilden beror på det. Resten beror på mig själv.

Hon och jag hade tänkt promenera redan igår på kvällen. Men först kring halv elva på kvällen var jag klar med de studentprov som skulle läsas igår och då var det ju onekligen lite väl sent. Så då bestämde vi att vi tar en morgonpromenad istället. Start 06:00. För annars skulle vi inte hinna ses igen förrän i mitten av nästa vecka. Och det gick inte. Det bara gick inte.

Hur vackert är inte det, förresten? Att det finns en människa som jag måste träffa typ en gång i veckan? Också om jag måste morgonpromenera 06:00?

Min väckarklocka skulle ringa 5:50. 5:48 vaknade jag av mig själv (vilket är det bästa jag vet) och så gick vi en dryg timme.

Jag är ju trött. Jag behövde verkligen sova och jag kunde ha sovit till halv åtta. Men jag behövde tid med henne ännu mer. Att redan före 07:16 på morgonen hinna avverka ämnen som kadaver, cancer, självmord, individualism, rädsla för ensamhet/längtan till gememskap, att ha barn som luktar svett… Ja, ni hör ju själva. Det gör otroligt gott. Ibland gör det faktiskt godare än nattsömn.

Tänk att jag fick henne. En ny bästa vän. Så här på gamla dagar.

Om du är lite som jag så tror du att vi fortfarande är riktigt i början av läsåret. Att skolan just börjat igen, att vi knappt kommit igång på allvar. Men vet du vad? Imorgon börjar nästa period i min skola och det betyder att en hel femtedel av läsåret redan har gått. Och jag förstår inte hur det är möjligt, men kalendern är rätt tydlig.

Jag har alltså jobbat min första period på mitt nya jobb, i min nya skola. Och jag trivs. Jag trivs till och med jättebra. Så bra att det här egentligen inte är ett men men nog ändå ett men;

jag är trött. Jättetrött.

Jag minns att jag var jättetrött också förra hösten. Så jag är inte orolig. Det är intensivt med nytt jobb och nya människor och nya system och nya rutiner och nya kurser och nya… Allt.

Imorgon blir det ny period och nya nya. Jag startar två nya kurser som jag aldrig haft tidigare. Jag ska få träffa två nya grupper med sammanlagt drygt fyrtio nya människor. Jag kommer att vara nervös, för det är jag alltid. Och efteråt kommer jag att vara trött, för det är jag också alltid.

Och jag tror bestämt att jag kommer att vara lycklig. För precis allt på mitt nya jobb tyder på det.

Tänk att hon finns. Att jag kan skicka ett meddelande och be henne ringa när hon kan. Att hon är upptagen där och då men ringer upp en liten stund senare. Att jag vet att hon ringde så fort hon bara kunde. Att hon ger mig en dryg timme av sin söndag. Att jag får ösa ur mig oro och frustration och besvikelse. Att jag får skratta lite. Att hon lyssnar. Att hon bryr sig. Att hon lugnar. Att hon är där. Att inget egentligen är bättre efteråt, att allt egentligen känns bättre efteråt.

Det är vänskap.

Jag hoppas jag förstår hur rik jag är.

Jag tror faktiskt jag förstår hur rik jag är.

(Och tänk att jag ibland glömmer, fast jag är fyrtio nu och borde förstå mig på mig själv: det FÅR inte gå för länge utan att jag pratar med en av mina bästa. Jag vissnar då.)

Han fyller elva i oktober men tjuvstartade idag med sitt första kompiskalas. Han behöver ha två. Tänk vilken gåva; att behöva ha två kompiskalas.

Jag hoppas han förstår hur rik han är.

Idag firade han med några av fotbollskompisarna. De senaste tre åren har han spelat med pojkar som är ett år äldre. Och de här pojkarna… Jag kommer inte över hur otroligt fina de är. Jag fick nästan blinka bort tårarna när jag såg dem sitta runt fikabordet i kalashatt eller springa runt på gården och spela bollen på sin plats. Tänk att de här pojkarna blev hans kompisar. Ingen av dem går i hans klass, en del av dem går inte ens i hans skola. Men de är hans människor.

Jag är faktiskt öppen för möjligheten att han aldrig mer får spela i ett så här bra lag, om vi med bra menar det som faktiskt har betydelse. Bra som i ett lag där spelare uppmuntrar varandra, är trygga tillsammans, talar gott om varandra och tar både segrar och förluster tillsammans som ett lag. Att få växa som fotbollsspelare i en sådan miljö är också en gåva.

Jag hoppas han förstår hur rik han är.

Jag och min minsting och min hund tog en kvällspromenad i mörkret. Och jag kom ihåg varför jag älskar att promenera med människor. Det är så lätt att prata. Att mötas. Att fokusera. Ingen kollar sin telefon. Ingen tömmer en diskmaskin eller viker tvätt.

Älskar det.

– Mamma, jag vet en regel som aldrig kommer att ändras i Finland, berättade min minsting plötsligt för mig.

– Vilken då? undrade jag. Uppriktigt nyfiket.

– Att-gråta-regeln. För alla ska alltid få gråta om de vill.

Amen.

Ibland tänker jag att hon är så olik mig. Så trygg. Så modig. Så kreativ. Men ikväll såg jag en likhet. Vi vet båda att den som vill gråta ska få gråta. Alltid.

Förra hösten var en märklig höst. Jag var vikarie på en skola där jag älskade att vara, men där jag i någon mån hela tiden kände att jag försökte fylla skor som någon bedömt att var för stora för mig. Jag kände mig lite liten, lite dålig, lite svag.

Och just den hösten fick jag frågan om att ställa mig till förfogande som ordförande för två olika sammanhang. Det var en otroligt märklig känsla. Lite som om man som praoelev skulle bli erbjuden en styrelsepost. Jag kände mig för liten, för dålig, för svag. Allra mest kände jag mig just för liten. Som om jag var för ung och för oerfaren för sådana uppdrag.

I min litenhet ringde jag min mamma. Jag förklarade min känsla. Inte är jag väl tillräckligt stor för att stiga in i sig ordförandeskap? Sådant är ju för dem som är vuxna och kloka och…

Mamma avbröt mig och sa:

– Du blir inte mer fullvuxen än du är nu.

Hur klok är inte hon? Jag har tänkt på det många gånger. Jag tror ju att hon hade rätt. Hon tillade något om att jag nu är fullvuxen och att jag ska passa på att vara det, för sedan blir jag tant. Och då stängs en del dörrar igen.

Så fullvuxna jag tackade nej till det ena eftersom tiden aldrig hade räckt till. Och fullvuxna jag vågade tacka ja till det andra och imorgon ska jag få leda mitt andra styrelsemöte som ordförande med en styrelse som det är en ren glädje att få samarbeta med. Jag har massor att lära mig, men också vi fullvuxna får fortsätta växa och lära. Älskar att det är så.

Gränsen mellan passion och idioti är ibland hårfin. När jag ikväll efter en intensiv arbetsvecka befann mig på en fotbollsplan i regnet trots att inget av mina barn spelade… Ja, då undrade jag nog om jag passerat gränsen.

Men grejen är den att jag älskar, verkligen älskar, juniorfotboll. Jag tror jag kunde se nästan vilka random kids som helst spela fotboll och se en tjusning. Och nu var det ju ändå mina vänners barn och min Arvids vänner som spelade – så random var rätt långt borta.

Dagens finaste?

I en semifinal låg ett lag under med sex eller sju mål. Och så hör jag lagkaptenen i det laget uppmuntra och heja på sina lagkamrater. ”Bra! Just så där ska det se ut! Nu tar vi det!” Mina ögon tårades. Inget gör mig lika gråtmild som goda förlorare. Jag tror de är mitt folk. De goda förlorarna.

Och så tårades ögonen igen när Arvid rusar in på plan efter att hans kompis förlorat finalen. De kramar hårt om varandra och Arvid säger att kompisen var bäst på plan. Hans stora, stora hjärta som är mjukare och starkare än de flesta. Arvid är också mitt folk.

Och en till. Bästa kompisens söner som är två år yngre än Arvid föll också ur i semifinal efter förlorad straffläggning. De hänger med huvudet. Så där som man gör minuterna efter en sur förlust. Men när Arvid kommer emot dem lyser de upp och slår armarna om honom. Att få vara en lite äldre förebild, att få ha en lite äldre förebild. Båda är så fint.

Så länge juniorfotboll levererar så här så är jag med. Jag trodde ju inte jag skulle tycka om det. Typ alls. Älskar att ha fel ibland.

Igår tog jag en morgonpromenad med Marius. Om man ska vara noga (och det ska man ju ibland) var det nog egentligen en förmiddagspromenad. Och precis när vi gick förbi den skola som är Arvids och Hildes ringde klockan. Rasten började. Och jag spanade upp mot skolgården. Alla föräldrar vet att det häftigaste som finns är att få betrakta sina barn lite på avstånd i smyg.

Och där kom hon.

Hon rusade ut ur skolan för att fira rast. Hon sprang till det staket som skiljer skolgården från förskolans gård och där stod hon sedan och pratade med yngre vänner över staketet medan jämnåriga kom och joinade samtalet. Men hon var först på plats.

För hon rusade ut. Sprang målmedvetet fram över gården på sina leggingsklädda ben. Med ett tempo som skulle vara beundransvärt också om hon hade samma syn som de flesta av oss har.

Jag fick nästan blinka bort tårarna. Tänk att hon efter en knapp månad i sin nya skola är så trygg att hon rusar över gården. Att hon redan har gjort den stora skolgården till sin. Hon går inte försiktigt fram och letar vägen med fötterna i sin synskada. Hon rusar.

Hon rusar.

Det finns säkert något klädsamt och ödmjukt sätt att säga det här på, men jag orkar inte hitta det sättet just nu utan säger bara…. JAAAAAAAAA! Ingrid och hennes stafettlag har idag vunnit guld i stafett-FM på 4×100 meter. Tänk att de hade det i sig!

Vi visste att det fanns en chans. Om allt gick vägen kunde det kanske bli en medalj. Men vi var absolut inte säkra. Det fanns så många starka lag och precis allt ska stämma om det faktiskt ska gå. Och i finalen stämde inte allt, men det gick ändå.

Jag är så glad att vi åkte till Åbo hela familjen och var med på plats. Jag är så glad att jag fick ropa mig hes när flickorna sprang. Jag är så glad att jag fick krama om dem alla fyra. Jag är så glad att de fick vara med om den här dagen. Jag tror det blir ett minne för livet. Den här dagen lär de komma ihåg.

Idrotten är brutal och hård. Väldigt få får åka hem med medalj. Det är inte heller nödvändigtvis så att de som jobbat hårdast får stå på prispallen. Men idrotten är så vacker ibland. Idag fick just vi se det där vackra.

Och det blir kanske extra vackert för att vi minsann sett det brutala och hårda också. Också den här säsongen.

Så glad. Så stolt. Så tacksam.