Och så kom dagen när hon började skolan. Hon har varit så pirrig, det har känts så stort.

– Tänk om jag är världens sämsta elev någonsin, sa hon för några dagar sedan.

Och jag myste lite på insidan. På samma sätt som jag myst lite i hemlighet när hon uttryckt oro över att hon inte kan läsa alla ord ännu eller räkna till åttahundra. Oro över de där sakerna som alla andra också är oroliga över.

För när man har ett barn med specialbehov känns det rentav lyxigt de gånger barnet kommer undan med den vanliga oron. Den som alla andra också har. Jag är tacksam för att hon hann komma dit, vi har gått dit via många synrelaterade orosmoln också.

Första dagen gick bra. Förstås. Det var pirrigt och stort. Men det var mest roligt och fint och stolt.