Jag orkade egentligen inte. Ville bara vara hemma. Vi vaknade i onsdags och hade inte packat. Alls. Skulle starta om en halvtimme. Hela familjen. Och hela hunden. Stämningen var dålig. Jag vet inte hur stämningen är hemma hos dig när tusen saker ska hända på en halvtimme och alla har blivit väckta för första gången på länge. Hos oss är stämningen dålig.

Men så kom vi fram. Och vi hann knappt stiga ur bilen innan jag insåg att vi ju kommit hem. Jag hade glömt att också den här platsen är ett hem.

Eller egentligen är det inte en plats. Det är ett sommarläger, men mest av allt är det en gemenskap. I tre dagar har vi fått dela liv med drygt 400 andra. Vi har stått i kö. Vi har sovit på madrass. Mest av allt har vi mötts. Vi har pratat och lyssnat och delat och gråtit. Vi har drömt och skrattat och bett och hoppats. Vi har pratat om livet och om den Gud som vi vill se mer av. Vi har varit tillsammans. Vi har varit flock.

Att få höra till och vara del av… Nog är det bland det största på jorden.