Igår hade jag kompiskalas. Jag tyckte man kan ha ett sådant när man fyller 40. Arvid tyckte inte, han var väldigt provocerad av att inte vara bjuden. Jag hörsammade inte hans provocerade läge utan samlade några viktiga kvinnor i mitt liv för att ge dem det finaste jag kan ge dem – varandra.

Jag hade höga förväntningar på kvällen. Och den blev allt det och så mycket mer och så mycket bättre. Ni vet hur det ibland sägs att många människor aldrig får höra de där fina orden om sig själva för att de sägs först på ens begravning? Jag fick höra dem igår. Jag har fått läsa dem på kort idag. Och jag hoppas innerligt att de där orden blir kvar i mitt hjärta och att jag vågar tro på dem också när jag känner mig som sämst och minst och mest otillräcklig.

De senaste åren har gjort något med mig. Jag känner mig skörare och mindre självklar. Att mitt i det få en kväll som igår är helande. Det är som att få allt.

Jag tror bestämt att jag är rikast i världen. Tack till er, älskade vänner, för en kväll att leva på.