Om jag skulle ha vetat att det skulle bli en spontan fotografering på strändernas strand så hade jag antagligen sminkat mig. Och då hade jag antagligen varit snyggare på de bilder som nu finns. Men jag är faktiskt glad att jag inte visste. Jag är glad att det finns fantastiskt fina bilder på hur jag verkligen såg ut när jag blev fyrtio. Min nakna om än påklädda sanning. (Visserligen har jag plattat håret, men å andra sidan hade jag inte tvättat det på flera dagar. Jag behöver ännu mer självdistans än jag har nu för att kunna skriva ut exakt hur många. Något måste sparas till femtio.)

Jag vet att jag rent objektivt sett peakade i skönhet för läääänge sedan. Glansdagarna är verkligen förbi. Och jag vet att foundation och mascara och puder ger lite mer av den förlorade glansen och att bristen på dessa syns. Men jag vet också att jag ser en hyfsat vacker kvinna på bilderna. Jag känner mig vackrare nu än jag gjorde när jag var vackrare. Och det är alla gånger bättre och roligare att känna sig vacker än att vara vacker.