Du kanske tror att det var en helt vanlig söndag igår. Det var det inte. Det var nämligen igår som Roberto Firmino spelade sin sista match i Liverpool.

Och vi visste det. Verkligen. Om vi säger så.

Arvid har varit i stor sorg redan länge, men de senaste veckorna har sorgen intensifierats. Han har tittat på klipp på nätet som spär på sorgen, han har gråtit inland och andra gånger har han varit arg.

– Han har ju spelat i Liverpool hela tiden som jag har hejat på dem. Han har varit där sedan jag var tre, har han förklarat.

– Om Klopp inte har Firmono i öppningselvan i hans sista match så slår jag honom, har han också deklarerat.

Och så var dagen plötsligt bara här. Den som han fasat för. Och stackars Arvid fick feber och somnade mitt i Firminos sista match.

Jag hann tänka att det kanske var lika bra, att det kanske var en alldeles unik form av nåd.

För själv grät jag ju efter matchen. Jag som inte ens med säkerhet skulle känna igen Firmino om han kom emot mig på gatan, vilket i och för sig är ytterst osannolikt här i Kvevlax. Men grät gjorde jag ändå. Vi är lika varandra på det sättet, jag och min Arvid. Vi känner stort och mycket. Går in med hela hjärtat. Och kunde tillbringa en hel vecka i sträck åt att kolla på videoklipp där människor hyllas av andra människor. Vissa ser kanske känsligheten som en svaghet, jag har landat i att det är en styrka. Och jag hoppas innerligt att jag kan hjälpa honom landa i samma sak.