Vi behöver goda berättelser. Nu kanske mer än någonsin behöver vi starka, vackra och lyckliga berättelser.

En av mina absolut bästa berättelser är den om min vän Therese och hennes familj. Idag kan du få lyssna till den berättelsen. Här.

Gör det. Bara gör det. För också mitt i en brinnande värld händer helt fantastiska saker och vi behöver påminna oss om det. Kärlek och ljus och liv är otroliga krafter. Också när hat och mörker och död härjar.

Kanske speciellt då.

Jag har gråtit många helt olika slags tårar tillsammans med Therese. Och jag är så glad och tacksam för att vi nästan bara gråtit av glädje tillsammans på sistone. Jag är så tacksam för att hon äntligen har fått allt det som hon borde ha fått för länge sedan. Hon är en fantastisk människa. En fantastisk vän och en om möjligt ännu mer fantastisk mamma.

Egentligen skulle jag vara hemma nu. Ha tjejkväll med Hilde och Ingrid och några av Ingrids kompisar. Vi skulle äta pizza. Hilde skulle antagligen få vara med en liten stund, jag en ännu mindre.

Men nu är det som det är – eller nu är Fredriks hälsa som den är – och jag är plötsligt på miniläger med Arvids fina fotbollslag. I natt lär jag somna på ett klassrumsgolv tillsammans med tio tioåringar. Jag klagar inte alls.

Efter några timmar på fotbollsläger är min respekt och beundran för juniortränare om möjligt ännu större än vanligt. Utan de här helt vanliga föräldrarna som vid sidan av heltidsjobb och egen familj tränar våra barn flera gånger i veckan helt utan ersättning… Vi skulle inte ha någon juniorfotboll. Åtminstone ingen juniorfotboll som vi vanliga dödliga skulle ha råd med.

De är superhjältar utklädda till helt vanliga föräldrar. De är guld.