Nåd är att ingen annan här spydde. Vissa av oss hostar visserligen mer än lovligt mycket, men vi känner oss ändå friska. Hosta väger ju kanske två gram obehag om spysjuka väger tjugo kilo.

Men vi har inte riktigt fått den där vilan som vi hade planerat in till början av januari. Den som skulle bära oss fram till sportlovet. I stället blev vi bara sjuka och det tar länge att komma i kapp när en hel familj däckat. Så ja. Vi är ganska trötta nu.

Och ja. Man kan vara ganska trött och väldigt medveten om nåden samtidigt.

Att vara människa är ofta att vara olika saker samtidigt. Det är att inte alltid gå ihop. Och det är helt okej att det är så.

Selfie med Hilde från en av sjukdagarna. Hon är bedårande också med feber.

Jag blev väckt halv två i natt av att en familjemedlem meddelade att hen behöver spy. Det gjorde hen inte. Men medan den första familjemedlemmen var på toaletten och inte spydde besökte en annan familjemedlem den andra toaletten och spydde.

Så otroligt märkligt.

Jag blev väckt igen 4.44 av att en tredje familjemedlem meddelade att hen kissat ner hela sin säng. Jag torkade av madrassen och bar ut den på balkongen och tänkte att den här natten åtminstone inte var tråkig. Men att jag faktiskt föredrar riktigt tråkiga nätter.

Lifvet. Det är som det är.

Nåd är att jag får både hoppas och tro på en tråkig natt i natt.

Jag tror jag såg ut så här natten som gick. Jag hoppas på en helt annan look natten som kommer.

Jag har en guddotter i Österbotten. Nej, det stämmer inte. Jag har fler än en. Men en av dem, hon som snart fyller ett, var på besök hemma hos oss i kväll. Urmysig och självklar. Och föräldrarna – urmysiga och självklara. Var det i går vi sågs eller i somras? tänkte jag när mamman kastade sig raklång på soffan efter maten och sa att hon nog dukar undan efter sig sedan men att hon är så mätt nu.

Och plötsligt kändes vägen till Österbotten lite kortare igen. Jag tänker så ofta på alla dem vi lämnar här och behövde påminnas om alla dem vi får där.

Tack.

Den här vägen har vi redan länge haft där.

Hon är kanske gulligast i hela världen. Åtninstone i vår värld. Gulligheten växer med varje nytt ord och varje ny dag verkar ge ett nytt ord. Jag älskar den här tiden.

– Tack för hjälpen, sa hon i går när jag lyfte ner henne ur matstolen.

– Hejdå, ses i måndag, sa hon i dag när hon tog personalen på dagis i hand efter avklarad dagisvecka.

– Hilde vill inte åka riffa, rädd poolen, säger hon varje gång någon av oss undrar om hon vill återse vårt jullovsresemål.

(Och vi frågar förstås rätt ofta. Svårt att låta bli när svaret är så huvudlöst bedårande.)

Om jag någon gång trodde att jag inte skulle bli lika golvad tredje gången ett av mina barn lär sig tala trodde jag fel. Hela jag är liksom ett golv.