Utan henne

Hon har funnits hos oss i över tio år och även om vi förstås har varit ifrån henne någon dag nu som då har hon nästan alltid funnits hos oss.

I dag har hon åkt på resa. Sitt livs längsta, i flera olika bemärkelser. Och varken jag, Fredrik, Arvid eller Hilde är med henne. Jag skulle ju inte vara jag om jag inte tyckte att det hela är lite dramatiskt.

Däremot var jag inte beredd på hur dramatiskt Arvid skulle tycka att det är. Han grät störtfloder när hon åkte iväg vid lunch och han grät störtfloder igen när han skulle somna för natten.

– Utan henne blir inte lekarna lika roliga!

och

– Hon hjälpte mig alltid på nätterna, fick han fram mellan tårarna.

Nu sover han äntligen lugnt. I hennes sommarsäng.

Det är ju fint att få sakna. Det är en del av att få älska.