Vid ett tillfälle i dag hör jag mig själv säga till Fredrik:
– Det här kan faktiskt vara sommarens absolut sämsta dag.
Och jag menade det.
Ändå slutade dagen fint. Vi fick hälsa på de godaste av vänner, sådana som vi har slutat låtsas inför för länge, länge sedan. Vi kom dit med vårt dåliga humör och de tog emot oss med sin ostädade diskbänk och efter några timmar tillsammans kändes alla dagens usligheter fjärran.
Också gårdagen med sina smärtsamma farväl totalräddades av att vi fick vi umgås med vänner. Vänner som vi inte träffat ordentligt på flera år, men vänner som det alltid är nära till djupet med. Vi ville liksom aldrig åka hem.
Aldrig tar jag mina vänner för givna. Änglar i människoskrud är de.


Kvinnorna på bilden har lärt mig mycket om änglar. Tänk att de finns! Och tänk att de vill finnas med mig.
Bilder: Matilda Audas Björkholm