En blogg ger aldrig en hel bild. Trots att jag skriver om brustenhet och misslyckanden och otillräcklighet och besvikelse finns det sådant som aldrig landar här. Livets högsta höjder och lägsta dalar hamnar alltid utanför. Dalar jag kravlat mig upp ur är en annan sak, men från daladjup skriver jag inte. 

Den här våren har det funnits en hel del daladjup. 

Det har funnits höga höjder också. 

Men det har funnits en hel del daladjup. 

Nu hoppas jag på en ganska slätstruken sommar. På gränsen till ointressant och tråkig. De vanliga förutsägbara dagarna är de bästa. Det verkar bli mer och mer så ju äldre jag blir.

Och det låter ju onekligen lite bittert, men det är inte det minsta bittert. Vad större och vackrare kan man säga om ett liv än att de vanliga förutsägbara dagarna är de bästa?