Grannflickan står i fotändan och rynkar på näsan. Inte föraktfullt eller fördömande, men nog förvånat och förundrat.
– Varför ligger ni så ofta i sängen? frågar hon.
Och jag och Fredrik, i någon mån ärrade av lutherdom och österbottnisk uppväxt, tittar lite besvärat på varandra och grannflickan. Sätter oss nästan upp och söker lite desperat efter ursäktande ord som ska stryka vår lathet från syndakatalogen. Men vi ger upp efter bara någon sekund.
– För att vi tycker det är så skönt, svarar jag.
Egentligen skäms vi inte alls. Egentligen vet vi ju att en av orsakerna till att vi nästan alla dagar har det så väldigt bra är att vi alltid väljer sängen och vilan när de går att välja. Vi är kanske latare än många andra och vi kanske tillbringar mer tid i liggande läge, men ångrar vi det? Nej, faktiskt inte.
Vi måste ju så mycket som människor. Som heltidsarbetande småbarnsföräldrar måste vi saker in i absurdum. Men samtidigt måste vi nästan alltid mindre än vi tror. Det är faktiskt vi själva som ritar rutter för våra liv. Kartan är oss given, ibland mer och ibland mindre och ibland kan vi byta ut den helt. Men vi väljer själva vart vi tar oss och längs vilka vägar.
Själv tar jag mig ofta till sängen. För jag tycker det är så skönt.
Nästan för lycklig 