Jag växer och gror. Som jag ska. Och trots att jag ska och vill och har gjort det förr känns det fortfarande rätt märkligt, detta tillstånd som kallas välsignat. Jag har nog avsagt mig rätten till min egen kropp, känns det som. Den lever sitt eget liv och jag kan bara delvis bära ansvar. 

Trots det är den ändå min kropp. Jag får helt enkelt deala med det. 

Huset på sista bilden är sommarhuset. Vi tog dagens magbilder i närmiljön. Så mycket är så vackert här på utsidan. Och det är ju tur och fint med att så mycket är så ovackert på insidan.

På min systers bilder från vårt sommarhus är det mycket som inte syns. Jag ger er några exempel: 

– att hela huset lutar på de märkligaste av sätt

– tvättmaskinen i salongen

– duschen i (tyvärr) samma rum 

– det faktum att största delen av salongen/badrummet/tvättrummet saknar golv helt och hållet just nu

Och visst. Någon dag kanske jag bjuder på en bild av det ovan nämnda och det jag inte ens orkar nämna (det fanns i sanning en orsak – eller hundra – till att huset var så billigt). 

Men. Inte ens en sådan bild skulle vara rättvis och ärlig eller återge hela verkligheten. Ingen bild kan nämligen visa hur otroligt lite allt det där gör och stör. Alla imperfektioner och brister här bara smälter och dör i mötet med vårt liv här. 

Där gemenskap, vila och glädje finns är golv plötsligt överflödigt.

I Sverige delar polisen ut armband med budskapet Tafsa inte. Tanken är att föra samtal kring sexuella övergrepp med unga och den tanken är ju god. 

Samtidigt finns förstås tanken på armbanden som en slags signal, att den som bär armbandet liksom meddelar att hen inte vill bli tafsad på. Och då kan man förstås fråga sig hur det är med oss andra. Är avsaknaden av armband då en signal som säger att det är fritt fram att tafsa?

Nej. För när det kommer till tafs är utgångsläget faktiskt alltid nej.

Utgångsläget är ju att man inte vill bli tafsad på. Jag vill själv nästan aldrig det. Kan på rak arm komma på exakt en man som jag vill att tafsar på mig, alla andra är nej tack. 

Och nej tack är det också om jag är trevlig och vänlig och ställer intressanta frågor och skrattar åt någons skämt. Steget från det till att vilja tafs är oerhört långt.

Visst, det kan låta lite trist att utgångsläget är negativt. Men lite trist väger löjligt lätt i jämförelse med sexuella övergrepp som traumatiserar och ärrar och skadar. 

Ingen människa ska någonsin behöva bära ett armband för att signalera att hennes kropp är hennes egen. Det borde vara det mest givna någonsin. 

Punkt.