Så heter en bok som jag läste en gång och älskade. Bara titeln, liksom. Så sjukt bra. Och på något sätt är just den titeln också berättelsen om mitt liv. Sällan är det ju mina egna tårar jag gråter och sällan är det mina egna bördor som tynger mina axlar. Men också andras tårar gör ont och också andras bördor är tunga att bära. 

Visst finns det folk som står på benen i min omgivning, men alldeles för många vacklar och faller och går på knäna. Liv är bräckliga grejer. Svåra grejer. Orättvisa och hårda. Ofta känner jag att vi människor inte är gjorda för liv på den här jorden. 

Ibland är det så tydligt. Att det är en viss omständighet eller en viss situation som knäcker, men oftast är det något diffust och ogreppbart som gör att livet blir alldeles för mycket på det sämsta av sätt. Och hjälplös står jag bredvid och kan så väldigt lite. Hur bär man bördor som ingen riktigt kan sätta fingret på? Hur lindrar man den smärta som man ser frukten av men inte roten till? 

Det är svårt att människa. Och att vara ung kvinna i dag verkar vara nästan omöjligt.