Jag lever i en bubbla. I min bubbla kalvar folk upp ärmarna just nu. De bemöter en värld i kris. De går vänfamiljsutbildning, de ordnar välgörenhetsgympa och de organiserar insamlingar. Deras profilbilder på facebook hälsar världens flyende välkomna till Finland. De länkar till texter som uppmanar till handling samtidigt som de handlar själva.

Och jag hinner tro att världen trots allt är en trevlig plats. Att människohjärtat trots allt är i grunden mjukt och villigt.

Men så inser jag att det bara är min bubbla och att det ju finns så många andra sorters bubblor också. Jag läser kommentarsfält och nätdiskussioner och går sönder. Plötsligt är det lite kallare igen. Lite mörkare. Jag inbillar mig för en stund att de där helt andra bubblorna finns långt borta, men sedan knackar reality checken på min dörr och påminner mig om att de som kommenterar på svenska yles hemsidor nog inte kan finnas hur långt borta som helst. Så den där kölden och det där mörkret finns antagligen närmare än jag vill.

I min outtröttliga tro på att de allra flesta i grunden vill väl tänker jag att det måste vara rädsla eller okunskap eller en kombination av dessa som gör att de där andra bubblorna finns. Och det är ju en ofantlig otur att vårt land ska ha sin ekonomiska kris samtidigt som världen brinner. För ekonomiska kriser föder rädsla och göder okunskap.

Hur spräcker man bubblor av rädsla och okunskap?

Hur bevarar man dem av välvilja och medmänsklighet?

Jag hade tänkt pausa en vecka. Tio dagar. Kanske två veckor om själen fortfarande var öm när dagarna räknades på två händer. Det blev inte så. Det blev fyrtio dagar. Fyrtio hela dagar. Lite som när Jesus frestades i öknen.

Jag har inte frestats i någon öken, men jag har varit ledsen. Länge. Han som lever mig närmast sa vid ett tillfälle att han kanske aldrig sett mig så ledsen förut. Och han kan ha haft rätt. Att jag blev så ledsen berodde naturligtvis inte på några sårande kommentarer eller på missförstånd eller på debatter som ledde ingenstans och som ganska få alls ville ha. Det berodde på att det kändes som om jag hade förlorat något av mig själv och något av det jag trodde jag var, ville vara eller bara trodde att jag ville vara.

Sakta men säkert har en del av de bitarna kommit tillbaka. Några föll på plats redan dagen efter att pausen inleddes, några säkert för att pausen blev. Några andra hittade jag när jag började jobba, och många vann jag åter när jag fick vara tillsammans med en av mina allra, allra bästa vänner en torsdag mellan klockan tre och tio. Och varje gång någon har hört av sig och saknat min blogg har ytterligare bitar återtagit sin plats. Och mitt hjärta har tackat. Ofta gråtit av tacksamhet över att mina ord och mina texter spelat någon roll.

Alla bitar är inte där de en gång var. Kanske de inte ska vara där längre. Kanske de aldrig skulle.

Om jag är redo? Om jag vågar? Om jag har mer skinn på näsan? Kanske. Jag önskar att jag kunde säga ja, men jag kan säga kanske. För jag är inte säker.

Och jag kan inte vänta på att bli säker. Jag saknar mina ord och mina texter mer än någon annan. Att skriva är mitt sätt att leva och fler än en gång har jag tänkt att jag varit så ledsen så länge för att jag slutade skriva.

Så nu börjar jag skriva igen. Och hoppas att du vill läsa. Igen. Och hoppas att de sista bitarna faller på plats när tangenterna får jobba på det här sättet igen.

Hoppas. Hoppas. Hoppas. Och vågar nästan tro.