Igår stod jag på hustaken och ropade om hur mycket hud jag har numera. Idag grät jag när våra abiturienter lämnade skolgården och den hud jag anade igår var plötsligt ett minne blott. Om ens det. Men det bara är så att en del av mitt hjärta åkte iväg med de där lastbilsflaken.

Med flaken åkte de tårar jag fått torka, de samtal jag fått vara en del av och de texter jag haft förmånen att få läsa. Det var omöjligt att inte tänka tillbaka och det var omöjligt att inte sörja det som åkte iväg. Vidare. Men samtidigt åkte egentligen ingenting för allt det där finns ju kvar. Det som en gång bosatt sig i ett hjärta blir kvar där.

Det är ju till låns vi har dem. Bara några korta år av deras liv, men några korta år när det händer så väldigt mycket. De flesta blir åtminstone nästan vuxna. De hittar sig själva och många lär sig tycka om det de hittar. De planerar sin framtid och funderar på hurdana människor de vill vara när de blir stora. Under just de åren får vi ha dem hos oss.

Det är stort. Förstås.

Och jag tycker om dem. Massor. Jag hoppas hoppas hoppas att de vet det. Att det synts. Att det känts. För sant har det varit. Hela vägen.