Nu rasar det, mediekriget. Egentligen har det säkert rasat redan länge, men vi som är lite på sidan om har inte tidigare fått sitta på första parkett vid sidan av slagfältet. Nu är vi inbjudna.

Medielandskapet är ett landskap i ständig förändring och med nätet kom förstås en helt ny konkurrenssituation som jag i ärlighetens namn inte kan komma på hur man ska lösa. På det glada 80-talet och det mindre glada men ändå glada 90-talet hade dagstidningarna sin plattform och radio- och tv-kanalerna sin. Nu tävlar plötsligt alla om och på plattformen nätet. Och det är självklart att tävlingen är orättvis när en del medier har en enorm skattefinansiering att stå på och andra är helt beroende av annonsörer. Annonsörer som dessutom är mindre villiga än förr att annonsera då pengarna kniper.

De lätta svaret skulle på något sätt kunna vara att tävlingen är så orättvis att den rimligtvis borde blåsas av nu genast. Att yle helt enkelt får hoppa av nu eftersom ingen annan får tävla på en räkmacka.

Men jag vägrar acceptera det svaret. För jag älskar ju yle. Jag älskar att det finns nyheter som inte kostar. Jag vill leva i ett samhälle där också den som inte har råd med en dagstidningsprenumeration har möjlighet att ta del av det som händer i Finland och i världen. Jag vill leva i ett samhälle som för ut en stor del av vår kulturskapande underhållning också till tv-tittare och radiolyssnare som inte kan lägga pengar på det om två barn ska ha nya vinterhalare samtidigt. Jag vill leva i ett samhälle där festliga gratisevenemang för barn, som till exempel buu-dagen, ordnas.

Jag vill tro att mediekriget kan gå att lösa utan att vi måste ge upp media som når också den som inte har råd att aktivt välja att bli nådd. Hur det ska gå till och hur vägen dit ser ut har jag ingen aning om. Må någon ha. Jag tror att yle fortfarande har ett otroligt viktigt samhällsuppdrag. Inte minst när pengarna tryter. Inte minst för den som just då inte har råd att välja medier framom ännu mera livsviktiga ting.