På en möhippa

Jag var med på en möhippa för några dagar sedan. En viktig och fin ska snart gifta sig. Och jag får vara med.

Jag kände mig lite gammal, inte alls på ett dåligt sätt utan på ett åtminstone neutralt sätt. Jag var äldst, så lite med rätta, men den främsta orsaken till att jag kände mig gammal var att min egen möhippa och min egen svenhippa ligger så väldigt långt bak i tiden.

Ändå minns jag exakt hur det kändes då.

Jag var så olidligt full av förväntan. Allt kunde hända och allt skulle hända. Jag hade valt någon och samma någon hade valt mig och jag är inte säker på att det finns något som är större än art få välja och få bli vald. Tillsammans skulle vi snart våga det modigaste av allt; lova att älska. Trots att vi var unga. Trots att vi inte hade varit tillsammans i femton år. Trots att vi visste att så många andra som vågat fått se sig besegrade av omständigheter som de aldrig hade kunnat ana när de satt på sina möhippor och svensexor. Och svenhippor, om de mot förmodan hade pojkkompisar som mina.

På möhippan för några dagar sedan mindes jag exakt hur det kändes att se fram emot ett äktenskap. Och på möhippan för några dagar sedan tänkte jag att jag ju idag har precis allt det som jag önskade mig och allt det som jag bad om då. Och jag hoppas så att huvudpersonen på möhippan om tio år får se tillbaka och tänka att hon då har allt det som hon hoppas på nu. Och ännu mer.

Ibland, inte alls alltid men nog ibland, är verkligheten ännu vackrare än våra mest innerliga drömmar. Jag tror att sådana ibland infaller oftare om du är gift med Fredrik Kass.