Vi inledde året med att köra hem igen efter jullovsresan till Österbotten. Vår gamla trotjänare forden jobbade extremt hårt den dagen.

Ingrid var allmänt underbar.

Arvid också. Allmänt helt otroligt underbar. Inledde också sin karriär som dagvårdad.

Ingrid levde i sitt nya underställ och använde det dagligen också på dagis. Inte som underplagg utan som… plagg.

Dockan Emilia hade födelsedag och vi ställde upp. Vissa dagar lyckas man ju vara den förälder man vill vara. Andra dagar gör man andra saker.

Och så for de. Mina första helt egna abiturienter.

Och så dansade de. De äldsta tvåorna. Och Ingrid.

På sportlovet besökte jag och Ingrid min syster i Sverige och de människor som hör ihop med henne.

Jag fick ett riktigt fint brev skrivet på dator.

Jag började bejaka mina lockar.

Det blev påsk. Dymmelonsdag.

Vi firade påsk med talko på sommarhustomten.

Och sedan när sommaren började kännas nära åkte jag till Spanien.

Sedan sprang jag mitt livs andra halvmarathon. Mitt livs andra misslyckade om man med misslyckat menar att jag inte nådde mitt mål.

Den här bilden togs en av vårens absolut bästa dagar. Den påminner mig om hur ofattbart fantastisk Fredrik är.

Vi sjöng om studentens lyckliga dag.

Jag och barnen sparkade igång sommaren. Arvid hade tydligen många olika mössor.

Jag och Fredrik åkte på kryssning. Ett dygn som borde ha varit en vecka. Men också ett dygn som gav kraft som om det varit en vecka. Tack, Emma och Fanny!

Hela familjen var på ett osannolikt varmt skriftskolläger på en osannolikt kall holme.

Det var sommar.

Ja, sommar.

Vilken sommar.

Jag och Fredrik hade varit gifta i 10 år och firade med fotografering med Kavilo photography.

Ingrid blev förskoleflicka och var det allra helst i jeansskjorta.

Vi var på bröllop.

Det blev höst på allvar.

Vi gick på julfest.

Jag kryssade till Stockholm med vänner och en bebis.

Det var mycket med Lucia i december. Sådär som det är hos oss i december.

Det blev julafton.

Det blev juldag.

Vi firade nyår med två olika nyårsfester. Man hinner med mycket om man börjar fira redan kvart över tio på förmiddagen och slutar halv två på natten.

2014 var jämntjockt och både ock. Det slår mig nu att det ju är bara det goda som syns i bilder. Ett inlägg som det här gör aldrig rättvisa. All besvikelse, oro, frustration och ilska är osynlig för min kamera. Hittar inte dit och fångas inte i bild.

Med tanke på det är det föga överraskande att det finns så få bilder från hösten.

Hösten borde få ett helt eget bildlöst inlägg.