Två unga kvinnor diskuterar och utvärderar den grupp människor de studerae med. Jag hör mycket om många av dem. Här en favorit:
– Alltså, man vet ju inte alls var man har henne. Hon är alltid så trevlig mot alla, säger den ena och får medhåll av den andra.
Stackars människa! Hon som alltid är så trevlig mot alla, menar jag. Om den egenskapen är orsak nog att bli ifrågasatt och baktalad – vem av oss har då en chans? Litar vi bara på dem som talar illa om någon annan med oss? Är det fortfarande det främsta sättet att bygga gemenskap med en annan människa, att tala illa om någon tredje som inte är med?
Nästan för lycklig 
Jag tänkte på en liknande sak häromdagen. En kompis sa till mig när jag gick i högstadiet (eller var det till och med lågstadiet?) att ”den som är vän med alla är inte riktigt vän med någon”. I många år har jag grubblat på det där. För jag kan inte hålla med. Det är ungefär som att säga att ju fler barn man har, desto mindre tycker man om varje enskild avkomma, eftersom ens kärleksmängd är konstant.
Jag antar att hon menade att man inte kan vara lojal med alla, men det är också en lite ovanlig definition på vänskap, att den liksom är beroende av att man alltid tycker lika.
Kanske det är en fas, det där? Att man tror att man måste vara emot nån för att vara med nån annan. Att man därför varken kan vara trevlig mot alla eller vara vän med alla. Hoppas det i alla fall.