Detta inlägg är ännu ett i den pinsamt utdragna följetongen om mitt hår.

Det har vilat en dimma av sorg över denna nittonde julidag 2014. Det beror på åtminstone tre saker:

1. att jag igår tog del av en text som gjorde mig oerhört ledsen
2. att Fredrik och jag var på olika platser igår och jag därmed hudlös inför den ledsenhet som drabbade mig
3. (och det här erkänner jag ytterst motvilligt) att mitt hår idag varit oplattat och så jobbigt att jag inte riktigt orkat med mig själv

Ja. Ni hör ju. Verkligt sunt och rationellt av en trettioettåring att låta en dålig hårdag störa en redan lite svag dag. Bättre än så är jag inte. Längre än så har jag inte kommit. Mindre fåfäng kan jag inte påstå mig vara. Mera du med mig själv har jag tyvärr inte blivit.

Nu, när håret är plattat och ordningen återställd känns det mesta lättare igen. Bisarrt men sant.

Jag tycker ju att det är okej att vilja känna sig fin. De flesta håller säkert med mig. Men många av oss är säkert också överens om att det finns gränser för hur mycket tid och pengar det är rimligt att lägga på att mätta fåfängan. Var går din gräns?

(Bifogar bilden mest för att jag vill visa hur smart jag använder ipaden som spegel när jag plattar håret numera. Orka stå framför en spegel när man kan sitta framför en pad. Liksom.)